I skolan får vi lära oss att demokratin står på två ben, nämligen den konstitutionella formen med maktdelningsprinciper, regelbundna allmänna val, yttrande- och tryckfrihet, samt det demokratiska innehållet, det vill säga respekt för jämställdhet, minoriteter, normkritik och avståndstagande från rasism och andra typer av fördomar. Om någon av dessa två faktorer saknas är det svårt att på sikt upprätthålla en verklig demokratisk ordning. Jag menar att det dock är möjligt att även en demokrati som står på dessa två ben kan urholkas och förvandlas till ett system av ritualer, ett skådespel där verkliga politiska konflikter flyttas till en nivå där folkligt inflytande inte når – inte för att det finns några lagar eller något öppet förtryck, utan för att alla relevanta partier rör sig och verkar inom en kontext där politiken inom flera avgörande områden ska flyta i en ström.

Under 1970- och 1980-talet ökade Chicagoskolans inflytande, där vissa tongivande ekonomer även föreslog att den ekonomiska politiken helt eller delvis skulle ställas utanför demokratiskt inflytande, då folket som kollektiv ansågs alltför opålitliga för att ansvarsfullt kunna tillsätta företrädare som tillgodosåg ekonomins intresse, främst låg inflation. I Sverige skedde denna omställning redan 1985, då Riksbanken fick en ”självständig” ledning, vilket är en fin omskrivning för en ”icke demokratisk ledning”. Detta innebär att riksdagsmajoriteter måste anpassa sin finanspolitik efter den penningpolitik som dikteras av en grupp på färre än tjugo ekonomer, bankirer och tidigare exmakthavare. Det finns ur ett demokratiskt perspektiv ett problem med det arrangemanget – men ett än större problem är att många politiker, däribland en del med faktiskt inflytande, är omedvetna om implikationerna av en självständig riksbank, av skuldbaserade fiatpengar (fractional reserve banking), att en stor del av välfärdens problem snarare är kopplade till arbetsmarknadens ekosystem av idag än till nedskärningar och att Sverige för femtio år sedan var ett på många sätt radikalt annorlunda samhälle – på gott och på ont.

De flesta demokratiska samhällen i världen kan förstås som ekosystem, där institutioner formas vilka baseras på allianser mellan olika samhällsklasser – vilka kan förstås ur ett klassmässigt och sociologiskt perspektiv. Den stora skiljelinjen mellan olika typer av demokratier är hur stor den andel av befolkningen som aktivt deltar i systemet är kontra den andel som främst deltar genom att rösta i val. Det vill säga, hur stor del av befolkningen kan i någon mån anses vara politiskt aktiv.

Sedan 1970-talet har ett gradvist skifte skett där en allt mindre del av befolkningen organiserar sig i politiska partier. På få platser har denna förändring varit så djupgående som i Sverige, där mängden partipolitiskt aktiva minskat med en faktor på tio, från drygt 30% till cirka 3%. Ett av de främsta problemen med denna ordning är att mängden politiker med faktisk erfarenhet inom andra områden än främst politik minskat. När allt färre politiker har bakgrund inom facklig verksamhet, som arbetare, företagare, inom näringsliv, religiösa samfund, jordbruk eller något annat än linbanan mellan ungdomsförbund och partipolitik, får det en del negativa effekter för politikern – bland annat att en minskad gemensam kunskapsbas för politikerkåren kommer innebära att den som helhet blir mer beroende av experter.

En idealpolitiker för sextio år sedan hade en viss yrkeserfarenhet och en djupt rotad ideologisk övertygelse, samtidigt som denne också hade kunskap och intresse i historia, de andra ideologiernas rötter och utveckling, samt filosofi och bred, generell samhällskunskap som var standard under den tiden. Allmänbildningen var hög och innefattade såväl kunskap om nutidshistoria som klassisk historia.

Vad som idag räknas som allmänbildning är närmast sådant som gäller under detta århundrande, och då gärna det senaste året eftersom år 2018 nu tydligen är ett avlägset förflutet och vår kunskap idag är så hög och nått en sådan ny avancerad nivå att vi inte behöver bekymra oss om vad som hände för två år sedan. För en trendkänslig, elcyklande, energidrycksdrickande ung politiker är det viktigaste under fritiden att hålla sig a’jour inte bara med vad som medier i Stockholm talar om, utan också om vilka åsikter man ska forma kring det som händer, vilka som är hjältar, vilka som är skurkar, och vilket håll narrativet pekar mot. Och visst är nutidskunskap bra att ha, men utan allmänbildning eller kunskap om vad som tidigare hänt kan man inte stoppa in det i en kontext.

Politiker, aktivister, smedjor

Det jag skulle argumentera är det stora demokratiproblemet i sammanhanget är dock att politikerns roll splittrats i tre. En politiker av den äldre stammen var idealiskt sett en lagspelare, en agitator och en ideolog i ett. Dessa funktioner hanteras idag huvudsakligt av tre olika typer av aktörer.
● I dagens högt specialiserade samhälle har politikerna fortfarande en roll – att förhandla, bygga koalitioner och rösta.
● Agitatorns roll har övertagits av aktivisten, som inte är en politiker och inte behöver ta ansvar för sin opinionsbildande verksamhet. Aktivisten bryr sig oftast bara om en enda fråga, och engagerar sig enbart för denna enskilda fråga i det ögonblick då protesterna sker.
● Ideologens roll har övertagits av tankesmedjor, vilka fungerar som databanker vars syfte det är att analysera samhällets utveckling utifrån vår nutidshistoria, och formulera önskvärda framtida alternativ till hur vi ska förbättra samhället.

Aktivism har alltid spelat en viktig roll för demokratin, men i viss mån är det en beklaglig utveckling att partier och aktivister alltmer glidit isär. Aktivistens roll är inte primärt att skapa ett bättre samhälle som helhet, utan kämpa för, eller oftare emot, en specifik fråga. Däremot bör aktivism självfallet finnas, även om det kan noteras att vissa demonstrationer får mycket medieuppmärksamhet – även fast få personer deltar i dem – medan andra av ungefär samma storlek får betydligt mindre uppmärksamhet från medier. Ett exempel är sjukvårdsupproret, som trots rätt brett stöd fått en medieuppmärksamhet mindre än sin påverkan.

Tankesmedjorna, skulle jag argumentera för, utgör ett betydligt större problem, i synnerhet eftersom de ansvarar för en stor del av den ideologiska produktionen. De är inte demokratiskt valda, och de flesta av dem har ingen rörelsebakgrund utan är finansierade av privatekonomiska intressen, däribland ibland utländska intressen (då det kan börja kallas påverkansoperationer).

Tankesmedjorna formulerar och skapar därmed de idéer som senare kommer framföras av medier och påverka politiska partier genom opinionsbildning, oftast inom ytmässigt sett teoretiska ämnen som rör sådana områden som Sveriges relation till EU, till Riksbanken, till NATO, till upphovsrätt, narkotikapolitik, miljöpolitik, frihandelsavtal och andra breda områden där den enskilde väljaren har begränsat intresse och kunskap. Man skulle kunna tro att nästa steg skulle vara att medvetandegöra och inkludera den enskilde medborgaren i samtal kring dessa frågor.

När kommuner ska planera förändringar i bostadsområden, exempelvis genom nya byggnader, brukar de inleda medborgardialoger och lämna utrymme för medborgare att delta och medbestämma. Detta kan röra så triviala frågor som exempelvis byggandet av en ny park. Men när det kommer till nationella frågor som frihandelsavtal, försvarspolitik eller att skriva in EU-medlemskapet i grundlagen existerar inte någon medborgardialog, utan då handlar det enbart om att väljaren ska påverka genom sin röst vart fjärde år, och om en miljöpartist inte vill ha EU-medlemskap inskrivet i grundlagen antas det att vederbörande istället bör rösta på SD, om denne kan leva med det.

Denna ohälsosamma relation, där politiker, lobbyorganisationer, medier och tankesmedjor tillsammans utformar den framtid som alla medborgare ska tvingas dela på tillsammans, bidrar till att exkludera medborgaren från politiken – för ifall medborgaren inte är medveten om vad som diskuteras och beslutas på makronivå.

Kritik

Det finns legitim kritik mot tesen jag här lägger fram, som kort kan sammanfattas med att folket inte inkluderas när det kommer till genomförandet av beslut som rör för demokratin centrala frågor som landets ekonomiska, militära och politiska suveränitet.
● Folket röstar på partier som ska genomdriva de frågor som är viktiga för väljarnas värdegrund. Därför, om folket röstar på ett parti som sedan röstar för att EU-medlemskapet ska bli grundlagsgrundat, så är det för att folket vill det. Ett enkelt sätt att se om den tesen stämmer är att se om partiet i sitt valmanifest eller i framföranden av politiker drev frågan om just den grundlagsändringen.

● Folket intresserar sig inte för dessa frågor, de är så långt bort ifrån vanliga människors vardag. Väljare bryr sig mer om frågor som rör skatter, äldre- och barnomsorg, hälsovård, skola och närmiljö än de bryr sig om frihandelsavtal, Riksbankens suveränitet, penningpolitik, EU och NATO. Att folk inte är medvetandegjorda om att dessa frågor är viktiga för dem är inte någon ursäkt för politiker att självsvådligt fatta beslut som kommer vara antingen oåterkalleliga eller vara svåra att ändra på, utan att konsultera folket.
● Vi måste lita på att politiker fattar rätt beslut och bryr sig om folkets bästa. Frihandelsavtal är viktiga för svensk exportindustri, vi behöver missilförsvar på Gotland, utan EU skulle det bli krig i Europa och Riksbanken behöver vara självständig så vi kan föra en ansvarsfull politik.

Det där är bara ett argument mot folklig konsultation och inkludering ifall du 1) tycker att dessa frågor är viktiga, men 2) fruktar att medborgarna inte skulle gå med på dem ifall de fick studera dem och sedan inkluderas i beslutsprocessen. Vad är det som säger att dina åsikter per definition har tolkningsföreträde? Vad är det som säger att även om de representerar den bästa politiken så ska folk inte ha rätt att välja en sämre politik om folket inte vill ha din politik?

Systematisk erosion

Stora, systemförändrande frågor som bidrar till att minska landets suveränitet, bidrar också till att minska demokratins vitalitet, eftersom mängden frågor som medborgarna kan påverka minskar i antal. Detta symboliserar en kvantitativ och kvalitativ reduktion av demokratin, där det inte längre blir ”politiskt möjligt” att inom systemets ramar påverka sådana frågor som abdikerats till EU eller frihandelsavtal.

Självfallet måste det finnas en förståelse för att Sverige är ett litet, utsatt land med begränsad handlingsförmåga i en stor och farlig värld, och att vi inte kan fatta vilka beslut som helst. Ändå är det bisarrt att det idag anses vara självklart att fatta livsavgörande beslut genom en debatt som enbart inbegriper representanter för tankesmedjor och intressegrupper och exkludera medborgarna från att aktivt bjudas in i dialogen.

Slutresultatet av att ge smala intressegrupper en sådan makt över demokratin skulle, om utvecklingen fortgår decennium efter decennium utan avbräck, till slut bli att oavsett vilken konstellation av partier som får makten så blir politiken på vissa kärnområden densamma. En sådan utveckling tenderar av orsaker vi kan ana oss till att sammanfalla med ökade ekonomiska och sociala klyftor. Resultatet brukar bli antingen våldsam aktivism, av den typ vi idag ser i USA, eller att populistiska ”starka män” reser sig upp som ”representanter för vanligt hederligt folk” och sedan inte bara river ner det etablissemang som kapat problemformuleringsinitiativen, utan även de konstitutionella system som möjliggör en liberal demokrati.

Mellan det etablissemang som driver på en ”automatisering” av staten och en ”enda vägens politik” och de nationalistiska populister som raljerar mot dem finns det inte en binär, statisk konflikt, utan de förra göder de senare.

Medborgardialoger och direktdemokratiska inslag

För 2500 år sedan, i Aten, kunde inte staten ingå i allianser, deklarera krig, bedriva omfattande handelsavtal, sända ut ambassader eller förändra statens institutioner utan att konsultera medborgarna, vilka dessutom röstade fram generaler, amiraler, ambassadörer och nära nog alla sina representanter. För de intresserade finns en bra film om det atenska konstitutionella experimentet här (obs, Engelska).

Nu ska det förstås tilläggas att Aten under 400-talet före Kristus inte tillät invandrare, kvinnor eller slavar att rösta. Men bara därför betyder det inte att 1) alla deras idéer var reaktionära, dåliga och ska buas ut, eller 2) att deras medborgarkonsultationer, som innefattade 15-20% av befolkningen, var mindre demokratiska än vår sed att låta för framtiden centrala frågor hanteras av självutnämnda påverkansoperationer som i vissa fall betalas av skattebetalarna för att ge politiker underlag att fatta beslut ovanför medborgarnas huvuden.

För den som inte vill titta på Aten för inspiration, så räcker det med att röra sig hundra mil söderut, mot Alperna. Det Schweiziska Edsförbundet har ett system med bindande folkomröstningar på kommunal, regional och federal nivå.

Ifall det i Sverige skulle räcka med sisådär 50 000 namnunderskrifter för att få till en nationell, bindande folkomröstning exempelvis om handelsavtal, och om grundlagsförändringar bara skulle bli bindande efter en nationell folkomröstning skulle troligen politiska partier bli mer angelägna om att inkludera medborgarna i dialog rörande framtidens samhälle. Om inte det så skulle det få den positiva effekt att medborgarna får ett vapen som de kan nyttja mot icke-valda men resursstarka etablissemang, och att dessa därför mer behöver väga in medborgarna i sina planer för vår allas gemensamma framtid.

‍