I klimatfrågan finns det flera olika fraktioner, och då frågan rör människors ekonomi och livsstil tenderar den att röra upp starka känslor. En av de intressantaste skiljelinjerna rör synen på tillväxt, där Vestmanlands Läns Tidning öppnat en ny front med en ledare av en Joakim Broman som framför idén att evig tillväxt är ”en nyckel för att rädda klimatet” som svar på Greta Thunbergs uttalande om ”sagor om evig ekonomisk tillväxt”.

”Och då är inte idén om oändlig tillväxt någon saga, utan tvärtom en nyckel för att rädda klimatet. Vänsterns påståenden om att tillväxt per definition står i strid med en hållbar utveckling är grundfalska; klimatfrågan har blivit en ny käpphäst att rida ut på i korståget mot marknadsekonomin.”

Författaren framför här idén att ”vänstern” (oavsett vilka som anses höra eller inte höra till denna diffusa grupp) består av så kallade ”bad faith actors” som i själva verket bakom oron för effekterna av okontrollerbara klimatförändringar drivs av en irrationell vilja att sänka marknadsekonomin.

Artikeln fortsätter med att hävda att Thunberg (som är den enda namngivna aktören) inte förhåller sig med en vetenskaplig attityd till frågan. Sedan blir dock artikeln intressantare då den refererar två källor, en icke namngiven svensk källa och så Stephen Pinker – tillsammans med Hans Rosling en av husgudarna för den cornucopianska ”ekomodernistiska” rörelsen.

”Mellan 1970 och 1990 växte Sveriges ekonomi med 150 procent, samtidigt som koldioxidutsläppen halverades. Som Harvardprofessorn Steven Pinker visar i sin bok Upplysning nu växte USA:s ekonomi med 250 procent 1970-2015.”

Befolkningen ökade och antalet fordonskilometrar dubblerades. Men de fem största luftföroreningarna minskade samtidigt kraftigt, och såväl energianvändningen som koldioxidutsläppen planade ut.”

Intressant observation. För det första förväxlar författaren kvalitativa och kvantitativa utsläpp med varandra. Blyhaltig bensin, freoner, PVC, DDT och andra skadliga ämnen som förbjudits eller strikt reglerats har minskat sin påverkan på miljön, men som vi senare ska bevisa har biodiversiteten ur ett globalt perspektiv försämrats i oförminskad takt.

För det andra ber jag läsaren att beakta att Broman talar om Sverige och USA, precis som om all tillväxt genereras av intern produktion. Antingen väljer Broman eller Pinker att ignorera den globalisering som åtminstone den senare nästintill utan förbehåll hyllar – den globalisering som inte minst debattörer som Pinker menar har lyft hundratals miljoner asiater ur extrem fattigdom genom att industriproduktion skiftat från Väst till Kina.

Tadaa!

‍

Broman ljuger inte. Koldioxidutsläppen har planat ut och marginellt minskat i västländerna, samtidigt som de radikalt ökat i Kina. Låt oss inte glömma bort att en stor del av vår ekonomiska tillväxt i västländerna idag genereras genom investeringar av västerländska företag i den kinesiska marknaden. Och nej, inga värderingar rörande asiaters rätt till att förverkliga sina drömmar genom att arbeta sig upp i sweatshops med dåliga arbetsvillkor ska läsas in i denna text. Kina och Sydostasien har bara rejält ökat sina utsläpp, vilket fått världens samlade koldioxidutsläpp att stiga med nära 50%.

”Sedan några år in på 2000-talet använder den amerikanska ekonomin mindre av metaller som aluminium, stål och koppar, och mindre papper och timmer. På en radikalt mindre åkerareal, där det går åt mindre vatten, gödsel och bekämpningsmedel, odlas mer grödor än någonsin tidigare.”

‍

‍

Frågan är vad begreppet ”radikalt mindre” innebär.  Kring 40% av Jordens bördiga mark utgörs av olika typer av odlingar, varav 55% av odlingarna inte ens går till matbehoven (i en värld där vi producerar nog med mat för 12 miljarder människor enligt Oxfam och hälften av all mat slänges innan den ens når konsumenterna), utan till boskap och alternativa bränslen. Då efterfrågan i en marknadsekonomi styrs av storleken på konsumentens efterfrågekurva snarare än konsumentens rent primära fysiska behov innebär det att daliter kommer fortsätta dö av svält i byar utan el på den indiska landsbygden, medan den indiske medelklassmannen kan äta sig mätt på importerat fårkött från Afrika. Dessutom håller världens jordbruk på att drabbas av en ökande brist av färskvatten, fosfor och hälsosamma matjordar.

”Det är alltså fullt möjligt att frikoppla tillväxt från miljö- och klimatpåverkan. Inte bara möjligt, förresten: det är också nödvändigt, både sett till klimatet och till fattigdomsbekämpningen.”

Du har inte bevisat att det är fullt möjligt. Allt du gjort är att du tagit positiva exempel från utvecklade länder, vilka i ökande utsträckning importerar sina basvaror från länder med högre utvecklingspotential (läs, större fattigdom). Vad du gjort är att du dammat av Coase-teoremet, och lyft fram det (”när ett land lyfts ur fattigdom kommer folk börja bry sig om frågor som miljö och rekreation”), utan hänsyn till att Jordens biosfär består av komplexa system varav vi genom överutnyttjande av planetens marina och landbaserade ekosystem och vår påverkan på klimatet håller på att orsaka en ekologisk kris av den typ planeten inte sett på miljontals år.

”Som Svenska Ekomodernister – en miljörörelse som bygger på idén om att mänskligheten kan bli rikare, samtidigt som dess miljöpåverkan minskar – skrev i sin julkalender i sociala medier har 150000 människor lyfts ur extrem fattigdom varje dag i 25 år.”

Vi 1) bör använda oss av tekniska innovationer och 2) bli rikare, men det bör 3) finnas ett globalt ekologiskt budgettak på hur mycket landyta och koldioxid som får nyttjas. Om detta budgettak skulle störa tillväxttakten eller rentav leda till ett temporärt eller permanent avslut av tillväxten bör vi åtminstone seriöst överväga om det alternativet är att föredra framför fyra graders temperaturökning.

”De senaste åren har dock utvecklingen stagnerat. Eftersom fattigdom är starkt förknippad med fler födda barn kommer det att leda till att världens befolkning ökar betydligt mer det kommande decenniet.”

Människor brukar resurser som tas fram ur en yta. Ingen enskild människa är någonsin hundra procent autonom, oavsett vilka sagor Ayn Rand berättat. Du är – genom hundratals osynliga navelsträngar – kopplad till din planet, genom luften du andas, maten du äter, vätskan du dricker, kläderna du bär, elen du brukar.

”Det är för övrigt världens fattigaste regioner som med all sannolikhet kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna. Desto fler skäl att anamma den ekonomiska tillväxten, och att försöka sprida den ekonomiska friheten till fler platser på jorden.”

Det är för övrigt så att med tillväxt finns det bevisat en koppling till större ytutnyttjande på global nivå. Visst, ökad brist kan leda till effektivare tekniker (se bara på fracking, ett utmärkt exempel på marknadens inneboende drivkraft efter ökad effektivitet), men denna ökade brist kan först leda till marknadsreaktioner när irreparabel skada har utförts på system vi är beroende av. Ifall alla människor på Jorden skulle leva med samma resursnyttjande som en typisk svensk idag har skulle vi behöva mellan 3,7 och 4,2 jordklot – och vi lever idag redan för 1,7 jordklot på global nivå (om ni inte vill börja påstå att Global Footprint Network är en oseriös källa).

Detta innebär att vi globalt 1) bör sänka vårt resursnyttjande med lite drygt 35% och ha ett globalt ekologiskt budgettak som motsvarar vad en jord kan förse mänskligheten med, och 2) satsa på seriös omfördelning samtidigt som det bör garanteras en basnivå under vilken ingen människa får falla.

Sist men inte minst – ju längre tid vi drar med fötterna desto totalare och radikalare måste omställningen vara. Pär Holmgren har talat om en ”klimatdiktator” för Jorden, och det scenariot blir alltmer sannolikt ifall vi lyssnar på överdrivet teknikoptimistiska liberaler som delar strategiskt friserade källor som presenterar faktoider dragna ur sammanhang. Det är ni som banar väg för näste Stalin.

Gott nytt år, till alla mullvadar i den gröna trädgården!

‍