När jag skriver att den gröna ideologin inte existerar menar jag inte att gröna ideologer inte existerar, utan att det saknas ett gemensamt rum, ett gemensamt teoribygge inom vilket de gröna ideologerna samsas. Medan liberaler, marxska socialister, konservativa och tredjepositionister i brett är överens inom sina respektive teoribyggen, är det omöjligt att säga att det finns en bred grön linje som kan skapa en gemensam grön idédebatt. Vad värre är, det saknas dessutom en förståelse för att detta problem existerar – där denna förståelse borde finnas existerar iställetett önsketänkande om att man befinner sig på samma blad.

Bland de som kallar sig gröna finns utvecklingsoptimistiska liberaler som menar att man måste vara grön på grund avatt det är trendigt, framsynt och hör 2000-talet till, liksom det finns utvecklingspessimistiska liberaler, som menar att dagens system kommer orsakaen ekologisk kollaps men att det ändå är det minst dåliga tänkbara alternativet. Det finns anarkister som menar att kapitalismen måste ersättas av decentraliserade, direktdemokratiska och lokala samhällen, och det finns liberaler som avsiktligt missförstår anarkisterna och hävdar att de håller med, minus poängen om kapitalismen. Det finns ekofascister, och vad som är ekofascister i andras ögon är en debatt i sig. Det finns anarkoprimitivister, som paradoxalt nog menar att vi inte behöver göra något och att vi bör låta det nuvarande systemet accelerera mot kollaps.

Det finns positiva inslag i denna disparata kakofoni av olika röster, eftersom denna soppa motverkar sekterism och uppbyggandet av filterbubblor. Men i min mening överväger de negativa inslagen,nämligen 1) vi är inte överens om vilka lösningar som är tillämpbara, eftersom 2)  vi inte är överens om hur allvarligade ekologiska problemen är, vilket beror på att 3) vi kommer från helt olika värdegrunder – vilket sammantaget leder till 4) vi blir ineffektiva och oförmögna att växa. Lägg dessutom till att det enda – om något – som förenar den gröna ideologin är att det är den enda ideologin som inte är en rationalisering för olika samhällsklassers intressen och därmed har svårt att växa oavsett vad, och vi får en situation där vi trots frågans allvar blir marginaliserade och kampen om framtiden står mellan liberaler och nationalister.

Huvudsakligen tre idéströmmar

Inom grön ideologi finns huvudsakligen tre idéströmmar, vilka jag valt att döpa till grön liberalism, grönsystemkritik och mörkgrön ideologi. Dessa tre idéströmmar kan inte jämföras med skillnaderna inom exempelvis den socialistiska idétraditionen, där både reformistisk, revolutionär och anarkistisk socialism brett delar samma grunduppfattning om ett mer jämlikt samhälle, eller den liberala idétraditionens strävan efter ett demokratiskt samhälle med konstitutionella fri- och rättigheter.

Grön Liberalism

Grön liberalism menar att det existerande samhället inte vägt in naturens intressen tillräckligt, och att det inom ramen för vårt existerande samhällsbygge behövs ett ökande fokus på naturens, ekosystemens och miljöns välbefinnande, att ett misslyckande att se till dessa intressen och ”väga in dem” kommer betyda ekonomiska, sociala och samhällsmässiga skador. Vår existerande samhällsmodell i sig betraktas som neutral eller positiv, och bör i stort bevaras. Vi uppnår hållbarhet genom taktiska regleringar, en övergång från att beskatta arbete till att beskatta miljförstöring, och genom heroiska entreprenörer som uppfinner nya, miljövänliga teknologier.

Grön systemkritik

Grön systemkritik menar att vårt nuvarande ekonomiska system, som karaktäriseras av kapitalism, fiat-pengar (pengar som skapas genom utlåning från privata banker), internationell handel och fokus på att skapa en globaliserad serviceekonomi där alla länder är hopkopplade genom ett internationellt nätverk, är fundamentalt inkompatibelt med Jordens ekosystem, att Jordens ekosystem är hopkopplade i en biosfär och att vi behöver omstrukturera vårt ekonomiska system och vår mänskliga civilisation på ett sådant sätt att det existerar i ett tillstånd som garanterar långsiktig hållbarhet. Lösningarna innebär ofta ekonomiska ingrepp på kapitalismens sätt att fungera och på banksystemet i synnerhet. Gröna liberaler brukar kalla gröna systemkritiker för socialister eller vattenmeloner.

Mörkgrön ideologi

Mörkgröna hävdar i likhet med gröna systemkritiker att Jordens ekosystem ingår i en komplex biosfär, men går längre i kritiken mot den mänskliga civilisationen, och beskyller istället för det kapitalistiska systemet industrialiseringen, teknologisk innovation, jordbruket och civilisationen, vilka de hävdar grundläggande är inkompatibla med ekologisk hållbarhet. Därför är den mänskliga civilisationen på sikt dömd att gå under, och inga reformistiska eller revolutionära politiska projekt i syfte att rädda civilisationen är möjliga. Vad man kan göra är att som individ eller familj sträva efter självförsörjning och förbereda sina barn på den dag kollapsen kommer.

Det säger sig självt att de här ideologierna har fundamentalt olika syn på världen och knappast ens bebor samma universa.

Gröna liberaler har en grundläggande positiv syn på det västerländska samhällets historia, institutioner och ekonomiska system, och vill genomföra adjusteringar inom vissa områden som rör effekter på miljö och klimat. De betraktar sig själva som de enda vuxna i rummet, och har svårt att se skillnad mellan systemkritiker och mörkgröna (även om de i gröna debattfora tycks ha en märklig tendens att föredra mörkgröna framför systemkritiker). Deras bild av systemkritiker är att systemkritiker överlag vill använda hållbarhet som ett vapen för att slå till mot kapitalismen och ersätta den med någon slags socialism, och det betraktas som ”en farlig distraktion”.

Gröna systemkritiker har en blandad till negativ syn på vårt samhälles historia, och det finns individer och rörelser som främst nyttjar hållbarhetsfrågan för att huvudmålet är kapitalismens avskaffande. Men det finns även de systemkritiker som inte alls närmat sig frågan från perspektivet om huruvida de föredrar kapitalism eller socialism, utan snarare närmat sig frågan från ett helt materiellt perspektiv och kommit fram till att dagens system av olika skäl är inkompatibelt med långsiktig hållbarhet. En del gröna systemkritiker nöjer sig med att annonsera denna inkompatibilitet, andra går längre och föreslår reformer eller hela alternativa ekonomiska system. Gröna systemkritiker blir ofta frustrerade på gröna liberaler, och upplever att medlemmar av den senare gruppen ofta missförstår vad systemkritikerna säger, antingen till förmån för en positiv tolkning (att systemkritikern håller med liberalen) eller negativ tolkning (att systemkritikern är pessimist, socialist eller mörkgrön). Gröna systemkritiker tenderar också bli frustrerade på mörkgröna, av rätt uppenbara skäl, där mörkgröna debattörer går in och ”håller med” systemkritikern, ett spel där involverade liberaler ofta även de ”spelar med”.

Mörkgröna har en väldigt negativ syn på mänsklighetens historia, och betraktar den mänskliga utvecklingen som i huvudsak negativ. Naturen har ett värde som överstiger människans, och samhällets värden bör organiseras efter de principerna. Det säger sig självt att denna ideologi har väldigt impotenta maktanspråk, eftersom de förutsätter att alla ska uppge sina egna liv och totalt ändra sin värdegrund. Mörkgröna kan inte se någon skillnad mellan liberaler och systemkritiker eller misstar selektivt systemkritiker som mörkgröna.

En internideologisk grön debatt kan förstås inte kokas ner till dessa skiljelinjer – inom alla dessa tre huvudfraktioner finns skiljelinjer och egna mindre fraktioner, och var och en av dessa mikroskopiska grupper betraktar sig själv som en fullskalig fraktion kontra de ”tre andra fraktionerna” och är oförmögen att se att den utgör en del av de tre huvudgrupperna. Det finns många konflikter om sakpolitiska frågor, som djurrätt, jakt, jordbruk, sol kontra väte, invandring, välfärd... men alla av dessa är i stort sett temporära och av övergående karaktär i relation mot den dominerande konflikten – vilken handlar om själva den mänskliga civilisationens karaktär!

Var och en av de tre huvudfraktionerna har en vilja att bli den dominerande tendensen inom den gröna rörelsen och definiera den gröna ideologin. De alla har dessutom sina egna styrkor och svagheter.

De gröna liberalernas främsta styrka är att de i samhällets ögon utgör den mest legitima gröna samhällskritiken, då de inte utgör ett systemhot och dessutom är villiga att kompromissa. Denna kompromissvilja utsträcks dessutom inom den gröna rörelsen, till följande direktiv ”vi kan ju alla hålla med om att det finns miljöproblem, men eftersom vi inte kan komma överens om hur vi ska lösa det så gör vi ett minimum av det vi kan göra, så vi kan få bredast möjligast uppslutning”. En dysfunktionell interngrön debatt är inte i första hand ett problem för liberalerna, då de till skillnad från de andra fraktionerna har kapital och politiskt inflytande, och en kakofoni av kaos under dem får dessutom representanter för de andra fraktionerna att framstå som lätt störda och därmed framstår de själva automatiskt som än mer moderata och seriösa.

Systemkritikerna måste om de vill vinna den interngröna debatten avlegitimera principerna för det innevarande, existerande ekonomiska systemet, och inte bara bevisa att det är ohållbart, utan även hamra in medvetenheten om detta i allmänhetens huvuden och visa tydliga alternativ. Seriösa gröna systemkritiker har ofta svagheten att de är lyssnande och utgår från data, vilket gör att de lätt avväpnas av anekdotisk optimism och kategoriska ideologiska uttalanden. Därför har systemkritikerna en svår väg framför sig, då det sätter dem i direkt kollisionskurs med gröna liberaler.

De mörkgröna debattörerna har ytmässigt sett en stark position, eftersom stenhård kompromisslöshet och kategoriska avvisanden av alla kompromisser ger ett intryck av säkerhet som kan övertyga folk. Det är uppenbart att en del mörkgröna debattörer tänker att en mörkgrön seger skulle se en starkare grön rörelse – men det är svårt att se hur en politisk/ideologisk folkrörelse skulle kunna grundas på maximen att inget är möjligt, ingen kan göras och att vi som civilisation är dömda till undergång. Därigenom får de mörkgröna för den interngröna debatten närmast en funktion.

Vilken är då de mörkgrönas funktion?

För att förstå den skulle det räcka med att föreställa sig en samhällsdebatt där den mörkgröna hållningen var grundhållningen inom den gröna rörelsen. Då de mörkgröna inte erbjuder några lösningar eller ens förslag på samhällsnivå skulle det skapa en grön rörelse betydligt mer impotent än dagens, som i stort sett skulle ha en lika stor inverkan på debatten som sekteristiska, isolationistiska kommuner.

Vad är problemet?

Problemet finns i denna texts rubrik, nämligen att en grön ideologi inte existerar i någon praktisk bemärkelse. Vad som finns är ett spelfält över vilket aktörer rör sig i syfte att erövra och konvertera positioner och individer. Om du står närmare den liberala positionen finns i egentlig mening inget problem, och situationen befinner sig närmare det tillstånd du skulle vilja ha. Om du är mörkgrön är det oklart vilken betydelse konflikten i sig har, eftersom en del av tjusningen med den mörkgröna positionen är att den är utanför boxen och en radikal minoritetsuppfattning. Om du är en icke-mörkgrön systemkritiker är dock den nuvarande situationen högst problematisk.

En ideologi existerar i grund och botten för att utdefiniera meningen med det mänskliga samhället och utifrån den definitionen identifiera samhällsproblem och lösningar för de samhällsproblemen. Om en ideologi är oförmögen att ena sig om dessa frågor kan den inte ens definieras som en ideologi och därmed inte erbjuda något alternativ.

Vad är lösningen på den inomgröna konflikten?

Lyckligtvis handlar konflikten i vid mening inte om värdegrundsmässiga eller egentliga ideologiska skillnader, utan den handlar om den mest praktiska, materiella, mätbara fråga en politisk konflikt någonsin handlat om:

”Är vår nuvarande ekonomiska modell ekologiskt hållbar?”

Det är en fråga som kan besvaras utan att behöva ta till värderingar, det är en fråga som rör resursförbrukning, ytutnyttjande, utsläpp, hantering av material, välkända ekonomiska lagar som Jevons’ paradox, samt naturvetenskapliga ämnen som kemi, fysik och matematik. Sådana frågor har inget med värderingar att göra, eller med huruvida du tycker om dagens socioekonomiska modell eller inte.

I alla fall borde det inte ha det.

Dessvärre har det visat sig svårare än att enbart besvara denna fråga, då främst liberalerna och systemkritikerna utgår från olika metoder och syn på mätredskapen. Det tenderar även finnas en minimalistisk grundsyn hos den förstnämnda gruppen (”alla miljöproblem utom klimatet är lösta”, vilket är falskt), liksom en tro att frikoppling är möjligt.

Som denna debatt har försts de senaste trettio åren, har systemkritikerna pekat ut data och exponentiell tillväxt kontra Jordens bärkapacitet, medan liberalerna huvudsakligen har argumenterat för frikoppling, talat om vissa specifika tekniker med anekdotiska exempel, anklagat systemkritikerna för att vara pessimister eller mörkgröna, och så har debatten reproducerats.

Jag tror att både systemkritikerna och liberalerna är väldigt trötta på just denna inomgröna debatt, och att vi ifall vi genuint bryr oss om mänsklighetens intressen måste avsluta den och nå en slags överenskommelse eller ifall det inte är möjligt en civiliserad skilsmässa.

‍