Grön Omstarts Blogg

Grön Omstart kommer här att driva en blogg med aktuella gröna frågeställningar. Detta för att komplettera de diskussioner som finns i vår facebookgrupp. Här finns plats för de frågor som kräver mer utrymme. Ett perspektiv, en frågeställning, ett resonemang… Vi tar emot bidrag till bloggen, men ser gärna att texterna knyter an till att problematisera gröna utmaningar och utgår från en grön samhällsanalys. Texterna kan gärna skapa eftertanke, idéer eller debatt. Blogginläggen kommer att länkas in på Grön Omstarts forum för debatt. De kan även användas i marknadsföring för att sprida gröna tankar, främst då på Facebook och twitter.

Lena Wallin- Vems ansvar är det? - blog post image

Lena Wallin- Vems ansvar är det?

Grön Omstart - onsdag, oktober 24, 2018
Posted ago
Lena Wallin / #miljörörelsen / #ansvar / #flyga


Vems ansvar är det?


Klimatfrågan oroar människor. Plastfrågan oroar människor. Flera miljöproblem oroar och är idag av sådan akut karaktär att tiden är knapp för att lösa dem. Som en reaktion på detta, och politikers oförmåga att lösa problemen, söker miljörörelsen skapa opinion och människor samlas i olika grupper som t.ex. på Facebook där ”Jag flyger inte för klimatets skull” eller ”Klimatnyheter” finns bland flera grupper.

En grundläggande tanke med att samlas, är att skapa en opinion för att på det sättet trycka på politiker att agera. Men ansvaret läggs hela tiden på individen. Detta resulterar i att individer sinsemellan känner sig solidariska med ett problem, eller uttrycker att andra är osolidariska när de t.ex. flyger på semester. Man polariseras gentemot varandra. Detta är ett resultat av den politik som förs av regering och riksdag.


Hur har det blivit så här?

Politiker har under lång tid pratat om hur valfrihet ger välfärd. Det är individens rätt att ha valfrihet. Det är också individens ansvar att välja rätt. Inte minst syns detta i regeringens Strategi för hållbar konsumtion och den Nationella förebyggande avfallsplanen. Här märks t.ex. att regeringen gav uppdrag till Konsumentverket att verka för en mer miljösmart konsumtion. Detta ska ske genom
”sprida goda exempel, underlätta och stimulera val av de ur miljösynpunkt bästa alternativen”. Det ska även till effektivare miljömärkning så att konsumenter kan välja rätt. Det ska ske ett avfalllsförebyggande arbete som skjuts ut på kommuner och dess avfallsplaner, där arbetet ska gå ut på att genom beteendepåverkan övertyga människor att handla och kasta på ett mer hållbart sätt. Likaså har man lagstiftat om skyldigheten att informera om plastbärkassars miljöpåverkan.

Vad regeringen alltså gjort, är att de avhänt sig själva beslutet och knuffat ut det med lite information till den enskilde och där hoppas på att det rätta valet ska ske.

Givetvis utbryter stora diskussioner om vad som då är det rätta valet, utifrån problemet i sig, men även vilka moraliska konsekvenser valet ger. Det måtte väl ha varit vad regeringen hoppades på? En folklig debatt som värvar in fler till ett önskat beteende, privata ställningstaganden, utan att beslut behöver tas eller konflikter med marknaden.
Men är det vad medborgarna förväntar sig?

Nej, det är det inte. Medborgarna ser en lagstiftande församling i riksdagen och står undrande inför hoten och larmrapporterna med frågan – Varför görs inte mer? Varför förbjuds inte saker? Ja, varför förbjuds inte plastpåsar – om mikroplast nu till och med vandrar in i våra kroppar? Medborgare ser statliga myndigheter som Naturvårdsverket, Livsmedelsverket, Kemikalieinspektionen…. Men tydligen kan inte beslut tas om det som riskerar både hälsa och överlevnad. Beslut som kunde fattas på vetenskapliga grunder. Verklig förändring, menar forskningen sedan länge, kommer genom att auktoriteter talar, föregår med gott exempel samt att det skapas regler och lagar. Det räcker med att titta på historien om säkerhetsbältena i bilen, för att förstå det.

Att inte ta beslut, är också ett beslut. Marknadskrafterna brukar hota med arbetstillfällen och använda sig av sina lobbygrupper för att få sin vilja igenom. Med en tillbakablick på tobak och tiden det tog att få till stånd varningstexter, så visar det sig att i mitten av 1950 talet stod samband mellan rökning och cancer klart. I början av 1970-talet började forskningsresultaten tas på allvar, varningstexter infördes 1993 och förbudet mot rökning inomhus, på bland annat restauranger, infördes 2005.
Här talar vi hastighet.

Samma typ av hastighet kan vi se gällande klimatet, biologisk mångfald, gifter i miljön, vatten, mikroplaster…..


”Och varför förbjuds inte plastpåsar och engångsartiklar?” – är en fråga som kommit ofta. Nej, för du ska ha valet att köpa dessa, sprida dem lite varstans och sen kan de eventuellt förbrännas – ja, om de kommer tillrätta igen. (Även om nu EU börjar agera när vi nått över smärtgränsen). Samma sak med koldioxidutsläpp – du ska ha valet att flyga hur ofta du vill, detta oaktat hur kommande generationer får det. Så när kommer varningstexter på flygannonserna? Under tiden rinner framtiden bort för både företag och medborgare.

I utsatta lägen blir folk frustrerade

Det går inte att resonera i termer av att miljörörelsen eller enskilda individer söker skuldbelägga andra människor. Snarare går det mycket väl att resonera om hastigheten i ett samhälles reaktioner dvs vilken tid det tar att göra något åt saken. (Här lämpar sig klimatproblemen alldeles utmärkt att diskutera.) Det går även mycket väl att resonera runt de bevekelsegrunder en lagstiftande församling har, när de agerar. Bland de bevekelsegrunderna kommer marknadskrafterna med dess bolag och företrädare in. De som talar om att välfärd är valfrihet, men egentligen menar att välfärd är att fortsätta köpa deras produkter och tjänster. Oaktat vad det gör med planeten. Och någonstans där invaggas folk i trygghet. Ifall auktoriteter i riksdagen, med ett ansvar, påstår detta, så ja, då är det ingen fara på taket. Då återgår människor till sitt livspussel av att fixa jobb, familj, tvätt och semester. ”För visst skulle myndigheterna sagt något, eller hur?” Kvar är en miljörörelse som hör väckarklockan och i brist på annat, söker kompensera avsaknad av beslut och driva opinion.

Det finns en fråga i detta som rör ett samhälles moral. Frågan är i vilken grad ett samhälle ska skydda sina medborgares fortlevnad och därmed sin egen existens. Är det rimligt att ett samhälle agerar kortsiktigt för att på längre sikt utsätta sina medborgare för risker? Och problemen här, handlar inte om individens val av egen hälsa (jmfr rökning) utan valet drabbar generationer framåt. Risker avseende hälsa, utgifter (större kostnader för skador, skatter, försäkringar, livsmedel osv) och vilken levnadsstandard som kan nås eller redan är uträknad. Så långt den berömda valfriheten.

Politikens ansvar är att långsiktigt skydda sina medborgare

Jo, detta är politikens ansvar. Vetenskapen har sagt sitt. Men politiken undandrar sig ansvaret. Vi hör inte ens ett ljud från partierna efter senaste IPCC rapporten medan undergångskrönikor skrivs i varenda tidning. De är mer upptagna av en maktstrid än att försäkra folket att de tänker agera. I den maktstriden finns tydligt mantrat valfrihet och marknad. Det finns tyvärr inget parti i riksdagen idag, som på denna ansvarspunkt kan åtnjuta något större förtroende, även om en del vill slå sig för bröstet. Frågan kvarstår – och behöver ett svar. Annars lär fler dra sig högerut där åtminstone gränserna kan slås igen som en dörr i huset, och ge någon form av trygghet…. Och debatten om det moraliska i att flyga kommer att fortsätta.


Av Lena Wallin

Redaktör, kommunikatör,bloggare, debattör och administratör på Grön Omstart 

Trackback Link
http://www.gronomstart.nu/BlogRetrieve.aspx?BlogID=11140&PostID=674633&A=Trackback
Trackbacks
Inlägget har ingen trackback.