Grön Omstarts Blogg

Grön Omstart kommer här att driva en blogg med aktuella gröna frågeställningar. Detta för att komplettera de diskussioner som finns i vår facebookgrupp. Här finns plats för de frågor som kräver mer utrymme. Ett perspektiv, en frågeställning, ett resonemang… Vi tar emot bidrag till bloggen, men ser gärna att texterna knyter an till att problematisera gröna utmaningar och utgår från en grön samhällsanalys. Texterna kan gärna skapa eftertanke, idéer eller debatt. Blogginläggen kommer att länkas in på Grön Omstarts forum för debatt. De kan även användas i marknadsföring för att sprida gröna tankar, främst då på Facebook och twitter.

Enrique Lescure - Partier, strategier och ideologier - blog post image

Enrique Lescure - Partier, strategier och ideologier

Grön Omstart - fredag, januari 19, 2018
Posted ago
Enrique Lescure / ideologier / strategier

Partier, strategier och ideologier

Inledning


Sedan minst 2002 har Miljöpartiets dröm varit att ingå i en koalitionsregering, ett mål som då tycktes avlägset men ändå realiserbart. År 2014, i samband med Alliansens valförlust, förverkligades äntligen drömmen om att bilda regering, då tillsammans med S. Drömmen har dock successivt förvandlats till en mardröm. På grund av vad väljarna uppfattar som svek, både när det gäller utrensningar av personligheter som av ledningen ansetts politiskt eller optiskt obekväma och – än värre – när det gäller sakfrågor där MP uppfattas frångå från sina uttalade och outtalade värderingar i faktiskt genomförd sakpolitik. Partiet har också misslyckats med att upprätthålla en fungerande kommunikation med väljarna.

Kritikerna menar att Miljöpartiet har förrått sitt partiprogram, sin själ och sin ideologi, medan partistyrelsens narrativ varit att partiets kräftgång i opinionsmätningar beror på de öppna inre konflikterna, som exempelvis upproret från De Fyras Gäng och nu senast följetongen till Stålhammar. I opinionsmätningarna har Miljöpartiet tappat över hälften av sitt stöd, och skulle om valen hölls idag halka ur Riksdagen.

Ett tecken på att partiet mår dåligt är hur flera nya partier och rörelser bildats av eldsjälar som känner sig marginaliserade. Initiativet är exempelvis tydligt ett utbrytarparti ur Miljöpartiet, och ett som dessutom marknadsför sig mot den grupp som idag kan anses vara partiets kärnväljare, unga, välutbildade väljare med liberala värderingar i storstäderna.

När jag ser denna kris, så tror jag grunden för den lades redan under 1980-talet, och snarare än att vara baserad på personfrågor eller sakfrågor så är grundproblemen av strategisk, strukturell och ideologisk natur. Jag tror att Miljöpartiets nuvarande kris kan fungera som en värdefull läxa när det gäller att organisera rörelser vilka kan föra världen närmare en total omställning mot en hållbar framtid.

Regnbågspolitik som strategi, fördelar och begränsningar


Regnbågsallianser blev populariserade som en variant av politisk aktivism under 1980-talet, och kom att nyttjas under 90-talets stora proteströrelser. Principen bygger på tanken att marginaliserade grupper ska kunna samarbeta för att uppnå gemensamma, konkreta politiska mål, exempelvis att feministiska organisationer ska kunna samarbeta med organisationer för urfolkens rättigheter när det gäller att exempelvis stoppa skövling av regnskogar.

Denna metod är onekligen effektiv då aktivisterna istället för att behöva skapa helt nya organisationer nyttjar existerande organisationer, vilket sparar tid och leder till en större genomslagskraft. Det finns en hel del problem med denna organisationsform, men för aktivistorganisationer uppvägs de av fördelarna så vi kommer inte ta upp dem i denna artikel.

Det blir däremot problematiskt när ett politiskt parti ska byggas upp som en regnbågsallians, då ett politiskt parti till skillnad från de flesta politiska aktivistorganisationer är menad att vara permanent. Miljöpartiet har, medvetet eller omedvetet, modellerat sig självt efter regnbågsalliansprincipen.

Detta har delvis varit logiskt, då Miljöpartiet i likhet med KD har haft få kärnväljare – främst äldre aktivister som började sin politiska bana inom 70-, och 80-talets miljörörelser, så kallade Gröna Vågare. Denna grupp har varit liten men högst politiskt medveten och aktiv, i synnerhet då det gäller miljö- och fredsfrågan – vilka under 80-talet i mångt och mycket var samma fråga. Detta gör att MP strukturellt får en viss likhet med KD, men KD har fördelen att de alltid har moderata stödröster att hämta, medan socialdemokratiska stödröstare generellt har röstat på V. Å andra sidan saknar KD MP’s breda attraktionskraft som andrahandsval.

För att flyta sin bas från mellan 2-4% till 6-7% av opinionsstödet har MP försökt vinna minoritetsröster, exempelvis genom företrädare som är djupt troende muslimer, och samtidigt försökt kombinera ett stöd från vänsterliberaler med stöd från vänsterprogressiva, exempelvis genom att väldigt tydligt emfasera feminism. Att bygga upp ett brett parti kan ses som en klok målsättning, och inte bara MP har försökt med denna strategi, som snarare pionjerades inom delar av det Demokratiska Partiet i USA.

Detta kan när det fungerar som bäst, när partiet leds av karismatiska företrädare som Barack Obama eller Maria Wetterstrand, leda till goda valresultat. Men det kan också leda till konflikter inom regnbågsalliansen, i synnerhet när företrädare för olika grupper inom alliansen upplever att deras intressen kolliderar – som när djupt troende representanter ska interagera med kvinnor eller HBTQ-personer.

När ett parti medvetet bygger sin strategi på att dra till sig företrädare som ska representera vissa specifika samhällsgrupper i partiet, snarare än att representera partiet för sina egna grupper, kan det uppstå utmaningar – som exempelvis att partiföreträdarna snarare än att uppbära mandat för partiet företräder andra värderingar som snarare härrör från de föreningar som företrädarna i praktiken rekryterats från.

Detta avslöjar den största svagheten med regnbågsallianser, och det är att fördomar förekommer inom och emellan de olika grupper som ska bygga upp en sådan allians, samtidigt som regnbågsalliansen i sig bygger på att de olika grupper som ingår i den ska bevara sin identitet. En del feminister ogillar transpersoner, inom en hel del religiösa skrifter förekommer det uttalad sexism och homofobi, och en hel del GAL-personer är intoleranta mot exempelvis djup religiositet eller konservativa värderingar. Inom det Demokratiska Partiet i USA förekommer det konflikter mellan BLM-aktivister och Berniekrater.

Ett starkt parti måste kunna ha en bred folklig förankring, och därför är det viktigt att attrahera människor från olika bakgrunder. Men deras bakgrunderfår intevara skälet till att de rekryteras eller är med i partiet, och ska inte sitta eller uppfattas sitta i förarsätet när det gäller politiken. Ett narrativ där vi emfaserar våra skillnader snarare än våra gemensamma målsättningar leder till en kamp om uppmärksamhetsutrymmet, och gör att partiet ger ett splittrat och svagt intryck. Dessutom uppmanar identitetspolitik till maskinpolitik, där enskilda politiker kan massrekrytera anhängare från sina egna föreningar eller sina egna etniska grupper och därigenom bli valda på klientelistisk snarare än demokratisk grund.

Regnbågsalliansen som princip kan kortsiktigt vara effektiv, men är i min mening långsiktigt förödande för enheten och effektiviteten för ett parti.

Tribalism som struktur


På sätt och vis kan politiska partier i sig anses strida mot demokratins anda, då denna i grunden bygger på att medborgaren är en vuxen människa som kan fatta informerade beslut på basis av fri opinionsbildning och förmåga att tillgodose sig information och utöva åsiktsutbyte.

Människan är dock inte en logisk maskin – den stora majoriteten människor är det inte – och en stor del av våra beslut informeras inte primärt av rationellt tänkande, utan av viljan att vara omtyckta av andra människor och känna en samhörighet. Människor får ut samhörighet på olika sätt, genom att skråla i pubar, sjunga i körer, ingå i en fotbollsfirma som spöar upp en annan fotbollsfirma, och så vara med i politiska partier.

När en partimedlem socialiseras in i ett parti, så finns det en hög sannolikhet att partimedlemmen gradvis anammar det beteende som den lokala partiföreningen tillsammans skapar, klädstil, musiksmak, dialekt. Detta är ett mänskligt beteende, då de flesta av oss är sociala varelser som drivs av att finna och skapa våra gemenskaper.

Detta kan dock, ifall partiet saknar ideologi eller är dåligt på att lära ut sin ideologi, leda till att partiet i sig snarare än dess politik blir raison d’etre för medlemmarnas aktivism. Att medlemmarna likt supporterklackar ska hylla ledarnas segrar under debatter, egga varandra att skriva ”heja-inlägg” på kommentarsfält där partiet omnämns och att den viktigaste och centrala frågan blir bra opinionsmätningar och valresultat.

Denna typ av ”partitribalism” blir toxisk, då den verkar fördummande för partiets inre dialog, och dessutom kan skicka felaktiga signaler till ledarna om den väg som partiet är inne i. Samtidigt är det nödvändigt att medlemmarna är engagerade och har en grundläggande tro på den goda saken, men den goda saken får aldrig bli partiets vara eller icke vara i sig, utan hur bra partiet är på att uppnå sina politiska mål vilka informeras utifrån en ideologi.

Den ideologiska frågan


Vad handlar begreppet ideologi om?

Allt, och inget.

Ideologi handlar om något så grundläggande som att definiera meningen med det mänskliga samhället. Utifrån den definitionen kan vi sedan gemensamt definiera vilka utmaningar vi har och sedan sträva efter att lösa dem för att kunna skapa ett samhälle som bättre reflekterar vår ideologi.

Det kan sägas att liberalismen just nu fungerar som paraplyideologi för hela den västerländska civilisationen, även om dess inre motsättningar håller på skapa revor i det konsensus som rått sedan 1945 och skapa nya konfliktytor (något som ytterligare komplicerar den strävan mot hållbarhet som jag innerligt hoppas alla delar).

Jag skulle dock säga att det finns ett behov av att evolvera bortom liberalismen, utan att göra oss av med upplysningsarvet, då vissa delar av liberalismen bygger på att det nuvarande socioekonomiska systemet är legitimt och att permanent exponentiell tillväxt är ett naturligt tillstånd. Därför anser jag också att begreppet ”grön ideologi” är problematiskt, då det bygger på att det ”gröna” har rätt att existera jämsides med det ”blå” och ”röda”, snarare än att vi måste förbereda oss mentalt och praktiskt för en total omställning för att kunna rädda den mänskliga civilisationen under det 21a århundradet.

Miljöpartiets specifika ideologiska problem bygger dock på att partiet aldrig riktigt ”definierat” vad ”grön ideologi” är, och nu senast har höga partiföreträdare alltmer och mer öppet börjat definiera partiet som ett ”liberalt” parti. Detta betraktas av vissa medlemmar som förräderi, men snarare kan det ses som kapitulation inför verkligheten. ”Grön ideologi” är nämligen extremt spretig, och splittrad på ett djupt plan mellan antropocentriker, ekocentriker och biocentriker – skillnader som går djupare och är mer omöjliga att överbrygga än skillnaden mellan liberaler och socialister.

Det finns allt mellan de mest moderata, systemvänliga och framtidsoptimistiska gröna cornucopianerna, vilka huvudsakligen definierar grön ideologi som ”att människor kanske tar en latte istället för att åka till Thailand, att vi köper återanvända kläder och att vi inför grön skatteväxling”, vilket inte ens är en definition på ideologi (lika lite som ”skatt på 33%” kan vara en ideologi). I den andra änden av spektrat finns djupekologer som anser att klippblock kan ha ett andligt värde och misantroper som menar att radikal befolkningsminskning är den enda lösningen för en ekologiskt hållbar framtid.

Miljöpartiets enda ideologiska kärna har varit de Tre (förr Fyra) Solidariteterna – Solidaritet med naturen, med framtida generationer och med utsatta människor. Det är väldigt nobla aspirationer, och nog brett formulerade för att kunna appellera brett. Men, ideologiska riktlinjer måste handla om mer än appellera, såtillvida att partiets mål är att kunna driva världen närmare sin ideologiska idealbild av hur världen borde se ut, snarare än att rekrytera väljare och vinna väljare (vilket också är nödvändigt, men aldrig som självändamål).

Och, som riktlinjer är de Tre Solidariteterna extremt dåliga.

För vad är solidaritet? Det handlar om sammanhållning, mellan de som känner solidariteten och de som är föremål för den (utifrån MP’s sätt att formulera riktlinjerna). Och hur uttrycker man solidaritet? Genom att aktivt ockupera dammbyggen? Genom att donera pengar till WWF? Genom att gråta när man ser syriska flyktingar på TV? Genom att rösta på MP? Denna oklarhet leder till att de tre solidariteterna svårligen kan översättas till konkreta politiska målsättningar.

Vad säger de tre solidariteterna om CETA? Om EU? Om tillväxt?

Det enda de säger är att vi ska eftersträva efter att vara snälla, och det kanske fungerar som riktlinje i Bamses värld. Men i verkligheten handlar politik – i synnerhet under omställningens tidevarv – om att genomföra åtgärder som alltid kommer skada någon eller något. Frihandelsavtal av typen TTIP ”kan” marginellt öka sysselsättningen i Europa och förbättra konsumenternas valfrihet, men till priset av fler monokulturer, större förstörelse av Jorden och en ytterligare tillväxt av våra ekologiska fotavtryck.

Ett mer smärtsamt exempel skulle handla om ett hypotetiskt frihandelsavtal med Nigeria, vilket skulle kunna leda till att flera miljoner nigerianer skulle kunna införskaffa bil och mobiltelefon – samtidigt som fler bilar och mobiltelefoner är ytterst dåliga för framtida generationer.

Påfallande ofta kan politik som är bra för en grupp vara dålig för en annan, i synnerhet som resurser konstant ska fördelas och omfördelas. Miljöpartiet har accepterat att vara delaktiga i ett spel där det politiska narrativet är att vad som är bra för systemets ökade tillväxt är bra för mänskligheten i stort, och att vi med mer exponentiell tillväxt kan frilägga resurser både för att utrota fattigdomen och genomföra en omställning – med andra ord en politik som fundamentalt bevarar status quo och eliminerar allt det onda med status quo (vilket vi menar är omöjligt).

Delvis har Miljöpartiet anpassat sig till denna politik för att vara Socialdemokraterna till lags, men grunden till denna anpassning har snarare varit att vara väljarna till lags, då de flesta väljare i Sverige är intelligenta och förstår att en total omställning skulle påverka den livsstil som de vill ha negativt och troligen göra att vårt samhälle inom tjugo år till stora delar är oigenkänneligt.

Problemet med denna anpassning, är att den berövar Miljöpartiet sin roll som oppositionell röst, då Miljöpartiet genom att indirekt legitimera det nuvarande socioekonomiska systemet gör det svårare för oss som tror på omställningen och på en hållbar framtid att verka.

Vilken roll borde ett parti som MP ha?

MP bör sträva efter att vara ett brett parti, men samtidigt vara ett ledande parti i bemärkelsen att MP bör sträva efter att högt och tydligt upprepa det faktum att vad mänskligheten behöver är en total omställning från dagens icke hållbara socioekonomiska system, till ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart system – och att nationell politik inte räcker som plattform för att bedriva en sådan politik.

Därtill bör MP alltid återkomma till denna punkt, för att hamra in det i allmänhetens medvetande. Vi lever i en värld där i stort sett all information vi tar del av försöker normalisera en i grunden abnorm och grotesk situation, där 40% av Jordens landyta utgörs av monokulturer, där halten av koldioxid i atmosfären i rekordfart närmar sig dinosaurieerans nivåer och där vi står på tröskeln till ett sjätte massutdöende.

MP kan enbart bedriva en effektiv politik från regeringsställning, men då som ledande parti och med en europeisk eller global snarare än svensk nationell plattform. Därmed bör MP som enda parti satsa hårdare på Europaparlamentsvalen än på de svenska nationella riksdagsvalen, och även taktiskt ansluta sig till Liberalernas programpunkt om att bilda en europeisk federal stat. Om Sverige omställer så räddar vi våra samveten, men om Europa omställer så kan vi faktiskt påverka världen direkt.

Men det viktigaste, om MP ska kunna vända dagens trend och bli inte bara Sveriges, utan världens mest relevanta parti, är om MP ersätter de dåligt utformade och till intet förpliktigande tre solidariteterna med andra ideologiska riktlinjer som sätter upp praktiska, konkreta politiska mål.

Inom EOS, en förening som jag är stolt att uppbära förtroende från, har vi också tre riktlinjer – vilka vi kallar för de Tre Kriterierna. Detta är deras innebörd:


  • 1.
    Mänskligheten får inte nyttja mer resurser än vad Jorden kan förnya varje år.
  • 2.
    Vi måste etablera en cirkulär och blå ekonomi för att så effektivt nyttja de resurser som vi har till förfogande.
  • 3.
    Alla människor på Jorden har rätt att leva, och därmed rätt till en grundinkomst.
Notera skillnaden mot de tre solidariteterna. Med de tre solidariteterna går det att hävda att politik som ökar resursutnyttjandet på Jorden egentligen inte strider mot andan i utfästelsen, men med de tre kriterierna blir det betydligt svårare att argumentera för en sådan politik i praktiken.

Miljöpartiet bör efter valet 2018 tydligare definiera sin ideologi och framförallt sina riktlinjer, och ta fram nyare permanenta riktlinjer vilka väljarna tydligt bör informeras om.

Enrique Lescure är statsvetare och ordförande för the Earth Organisation for Sustainability – EOS – vilka kan hittas på eosprojects.com. Han skriver denna artikel i egenskap av engagerad samhällsmedborgare.

 

Trackback Link
http://www.gronomstart.nu/BlogRetrieve.aspx?BlogID=11140&PostID=665021&A=Trackback
Trackbacks
Inlägget har ingen trackback.