Grön Omstarts Blogg

Grön Omstart kommer här att driva en blogg med aktuella gröna frågeställningar. Detta för att komplettera de diskussioner som finns i vår facebookgrupp. Här finns plats för de frågor som kräver mer utrymme. Ett perspektiv, en frågeställning, ett resonemang… Vi tar emot bidrag till bloggen, men ser gärna att texterna knyter an till att problematisera gröna utmaningar och utgår från en grön samhällsanalys. Texterna kan gärna skapa eftertanke, idéer eller debatt. Blogginläggen kommer att länkas in på Grön Omstarts forum för debatt. De kan även användas i marknadsföring för att sprida gröna tankar, främst då på Facebook och twitter.

Christer Sanne - Hur vi kan leva hållbart 2030 - blog post image

Christer Sanne - Hur vi kan leva hållbart 2030

Grön Omstart - torsdag, december 21, 2017
Posted ago
Christer Sanne / tillväxt / hållbart

Hur kan vi leva hållbart 2030


När ska vi sluta låtsas att vi är på väg mot en hållbar värld? Nu är vår konsumtion i Sverige så stor att det krävs 4,2 jordklots resurser om alla ska ha lika mycket. För några år sedan var det ”bara” 3,7 så vår utveckling går bakåt. Trots stora tekniska framsteg med renare teknik. Trots att många människor bidrar på olika sätt i sin vardag. Men man kan lätt räkna ut – ”på baksidan av ett kuvert” som det brukar heta – att det inte räcker. Vi behöver göra mycket mer, byta livsstil och finna andra positiva möjligheter.

Jag har gjort en hel rapport om det och Naturvårdsverket har publicerat den (”Hur vi kan leva hållbart 2030”, rapport xxx 2012). Därför blir jag besviken när samma verk gång på gång ställer sig bakom vad som kallas en ”nationell verkstad för hållbara livsstilar”. Enligt arrangörerna ska den handla om det globala målet 12, ”Hållbar konsumtion och produktion”. Jag föreslog att en hållbar livsstil måste vara mycket mer; det borde till exempel också handla hur vi ska arbeta. Nu stiger ju lönerna och svenskarna köper rekordmånga bilar och flyger allt mer. Om vi arbetade mindre så begränsar det konsumtionen men vi kan unna oss mer fritid och kanske må bättre. Det här låter väl som självklarheter; jag har sagt det i tjugo år.

Men nej sade arrangörerna, det där med arbetstid får man prata om någon annanstans. Här ska vi tala om mål 12. Det vanliga stuprörstänkandet där man fortsätter att låtsas att vi är på rätt väg för att slippa ta i de svåra frågorna. Jag blev nyfiken på mål 12 och fann en massa snömos som visar hur denna ovilja präglar politiken också.

De globala målen för hållbar utveckling beskrivs – för att citera UNDPs hemsida – som ”sjutton fantastiska saker som världens ledare har förbundit sig att uppnå till år 2030”. Här finns ungefär samma mål som de tidigare s k Milleniemålen: att avskaffa fattigdomen och hungern, att erbjuda hälsa och utbildning för alla osv. De är självklara mål för allt bistånd som utgått de senaste 50 åren. Eftersom över 1300 miljoner människor fortfarande är extremt fattiga och 800 miljoner lider av kronisk hunger så är vi långtifrån där.

Resten av målen tar upp andra aspekter av utveckling: klimat, ekosystem, jämlikhet och jämställdhet osv. Men eftersom de målen ska tillfredsställa alla länders önskemål blir de ofta väldigt vagt formulerade. För mål 12 används begrepp som ”att hantera … bättre, att främja …, att uppmuntra…. Man vill ”säkerställa att alla är medvetna om vad som behövs för att leva i harmoni med naturen” och man vill ”rationalisera ineffektiva subventioner av fossila bränslen” – dock med ”full hänsyn” till utvecklingsländernas speciella behov.

Det är pinsamt tydligt, här och för flera andra mål, hur man tassat kring de stora avgörande frågorna och duckar för att ställa några konkreta krav som någon kan ha någon invändning emot.

Det är inte heller svårt att förstå att ”världens ledare har förbundit sig” till de globala målen när de t ex talar om vikten av tillväxt. I en analys för Global Utmaning betonar Mats Ringborg särskilt behovet av en ”stark” tillväxt i världsekonomin ”för att avskaffa fattigdomen i världen” som han säger.

Det skorrar illa för tillväxten i de rika länderna har ju inte alls utplånat fattigdomen i världen, den har framför allt skapat en hyperkonsumtion för de mest gynnade. Och ju mer vi producerar och konsumerar, desto längre kommer vi från en hållbar värld. Det finns ingen änglalik tillväxt som Herman Daly brukar säga, den ger alltid fotavtryck.

De globala målen ligger också ljusår ifrån forskarnas bild av vad som behövs. Johan Rockström och hans kolleger använder ju ett helt annat språk. För dem handlar det om vad vi kan tillåta oss att göra: hur mycket vi har kvar att bränna av de fossila förråden innan Parisavtalet – en annan haussad pappersprodukt i det globala samfundet – definitivt har havererat. Alla som följer detta vet att det är inte mycket kvar. Fortsätter vi som nu – och ingen talar för något annat – så hamnar vi snarare i +3° än avtalets 2° eller helst 1,5°. Forskarna har stakat ut gränser men de globala målen säger inte ett ord om vilka tvingande regler som borde gälla för företag och människor för att nå Parisavtalets mål eller de globala målen.

Här är två skilda världar med en djup klyfta mellan politisk retorik och forskningen. Det är ju inte världens eller Sveriges ekonomi som behöver växa. Det är de fattiga, de utan hem och vatten och toaletter och skola och sjukvård som måste få chansen att konsumera mer. Men då måste vi andra, som har vad vi behöver, hålla igen eftersom jordens resurser är begränsade.

Hur ska man då banta från 4,2-livsstilen? Mål 12 skrapar bara på ytan. Det kommer aldrig att räcka. Vi måste sätta gränser för hur vi reser, äter, bor. Och hur vi använder vår tid.

Nu talar nästan varje parti om att ”satsa på miljön”. Löfven talar stolt om ”den största klimat och miljöbudgeten i svensk historia”. Fi vill t o m ”storsatsa” genom att plussa på 10 miljarder. Och så vidare. Jag är rädd att de är helt fel ute. Sverige blir inte hållbart genom mer cykelbanor eller laddstolpar eller upprustade spår eller ens en mesig flygskatt. Vi kan inte satsa oss till en hållbar utveckling, vi måste sansa oss! Och den första livsstilsförändringen borde vara att se över hur mycket vi arbetar.

Det finns två skäl. För det första tycks väldigt många längta efter en lugnare livsstil med mer fri tid. Vi har trots allt, i genomsnitt, blivit dubbelt så rika sedan vi införde 40-timmarsveckan tack vare att produktiviteten varje år ökar med sådär 2 procent. Vi producerar 2 procent mer med samma arbetsinsats och då stiger lönerna så att människor kan efterfråga allt som produceras: resa längre, äta mer kött och köpa fler bilar och större hus. Vill vi ha en renare värld borde vi minska arbetet i takt med den ökade avkastningen. Man kan se det som en rulltrappa som drar oss uppåt med den ökade produktiviteten. Den ska vi ta vara på. Men samtidigt måste vi kliva nerför rulltrappan genom att förkorta arbetstiden i samma takt för att inte hamna ännu högre upp i det heta klimatet.

Så mer fri tid betyder inte bara en mer tillfredsställande livsstil. Det kan också betyda ett hållbarare samhälle. Många talar idag om att samhället behöver en ny berättelse som ersätter den gamla utslitna om Sverige som välfärdsland. Mer fri tid och en mindre materiell livsstil kan vara en bra utgångspunkt för en sådan ny berättelse.


Christer Sanne,samhällsforskare, civilingenjör och fil dr, docent samt författare. 


Trackback Link
http://www.gronomstart.nu/BlogRetrieve.aspx?BlogID=11140&PostID=663289&A=Trackback
Trackbacks
Inlägget har ingen trackback.